.jpg)
Så, jag är precis hemkommen från Way up North, en stor konferans för bröllopsfotografer. Jag var nominerad i kategorin för Europes best wedding story 2017, vilket kändes både fantastiskt och ingenting. Jag vann inte men att vara utvald bland tre andra av en extremt kompetent jury är både hedrande och en bekräftelse på att andra fotografer gillar det jag gör. Men det är just det som är grejen, det finns ingen jury som kan få mig att känna som det känns när ett brudpar hör av sig och säger att bilderna inte är bröllopsbilder, utan de är en tidskapsel. Jag har aldrig utgett mig för att vara någon stor story teller, och jag blir oftast anlitad för att jag har en viss ö i själen och älskar att fånga känslan av den på bild. Men jag har lovat mig själv nu, jag ska skriva mer. Jag ska sätta mina bilder i en kontext. Det blir en resa med några spärrar att ta sig igenom men att jag tycker att andra bilder än storslagna vyer är viktiga finns det egentligen ingen anledning att dölja.
.jpg)
So, I’m just returned from Way up North, a big conference for wedding photographers. I was nominated in the category for Europe’s best wedding story 2017, which felt both amazing and nothing. I did not win but being selected among three others by an extremely competent jury is honorable and a confirmation that other photographers like what I do. But that’s just the thing, there’s no jury that can make me feel like a couple writes to say the pictures are not wedding pictures, but they’re a time capsule. I’ve never expelled myself to be a big story celler, and I’m usually hired because I have a certain island in my soul and love to capture the feeling of it in grand photos. But I have promised myself now, I’ll write more. I’ll put my pictures in a context. It’s a journey with a few barriers to get through, but I do think that other pictures than magnificent views are important, there’s really no need to hide.
